Igår var det då äntligen dags. Det var dags för Sportdebatten som jag hjälpte till att arrangera på Malmö Arena.
Jan Wifstrand var intiativtagare och tillsamamns med mig, Dennis Axnér och Jan Dalqvist blev debatten om Malmös Sportframtid möjlig.

Ämnet var för mig som gamal elitidrottare högintressant: Sportmalmös tråkiga utveckling.

Malmö har gjort en fantastisk resa från 90 talet och frammåt, staden har omvandlats från en grå industristad med en stämpel som både kriminell och drogproblem till en framtidsmetropol. Arkitekturen har även förändrats där Sporten med S fått stora och fina arenor att utvecklas och frodas i. Grejen är bara att alla fördelar finns, men framgångsrika Malmöidrotter lyser med sina franvaro. Hur går detta ihop? Vad är det då som saknas? Det är lite som de rika ungarnas klagomål på att man inte vet vilket lidande det är att vara rik.

Har malmösporten förlorat sin själ? Och om det är så, hur i fasiken gick det till?

Självklart besvarades inte alla frågor under gårdagens debatt och få konkreta lösningar kom fram, men jag är övertygad om att det var en intresseväckare för många. Förhoppningsvis fick någon av de drygt 200 som var där en liten tankeställare om att något måste göras och det NU.

Vår förhoppning är att detta är en stafettpinne som vem som helst är villig att greppa. Vår önskan är att om vi kan få igång en diskussion och en debatt är vi närmre lösningen och målet än om vi bara blundar för problemen.

Och nu till dagens klyschan: Ingen kan göra allt men alla kan göra något!