Något jag funderat på den senaste tiden är vissa saker som sägs, men vid en närmare eftertanke låter helknasigt.

Min favorit för dagen är: Missförstå mig rätt. Hur kommer det sig att man säger så? Det måste vara en blandning mellan missförstå mig inte och förstå mig rätt, men som en sammanslagning blir helfel, superknasigt och absurdum.

Intressant är också hur man använder lukt och doft. Jag vet inte om det är så, men jag anser att när något luktar är det ett negativt laddat ord, medan att något som doftar är det ett postivt laddat ord. Därför tycker jag att det blir väldigt roligt när någon säger: Det doftar skit, eller Det luktar gott. Då undrar man egentligen vad som menas.

Hur chans och risk används, tycker jag också om att spekulera i. Samma sak där. En risk är dåligt, något man inte vill råka ut för. Medan en chans är något man vill ska hända en. Därför blir det både missförstånd och funderingar från min sida när någon säger: Risken är att jag får högre lön. Eller. Chansen att jag är med i en bilolycka är minimal.

Var hos frisören igår och klippte mig. Var ute efter en ny fräsch frisyr inför skolstarten. Det är inte bara viktigt att man inhandlar ny ryggsäck och nya pennor samt nytt sudd (med lukt), utan den obligatoriska höstpagen är ett faktum. När jag efter 1,5 timme gick därifrån såg jag riktigt moderiktig och snygg ut, vilket berodde på att frisören tvingat ut mitt bångstyriga krus med en ångande het plattång. Ingen större tanke på det trampade jag glatt hem.

 

Gick upp extra tidigt imorse för att med min ångvält tvinga min kalufs i en onaturlig posé. I härdigt och med nyvunnen kraft från mitt spikraka hår cyklade jag till jobbet och kände mig som en sprudlande trendkvinna á lá twiggy.

Självförtroendet höll stadigt i sig, tills jag kom in i hissen på jobbet. Det var inte moderiktigt och trendigt, det var inte en ny fräsch höstpage, inte heller spikrakt och glänsande. Den höga luftfuktigheten utomhus hade förvandlat min nya fräscha superstylade frilla till en lockig page, á lá 1994. Jag gick från att känna mig som twiggy, till att känna mig som en afghanhund.